När första dagen blir sista dagen
En spaning om välkomnandet som aldrig kom
Det pratas mycket om onboarding, kultur och hur viktigt det är att få nya medarbetare att känna sig välkomna. Men ibland blir verkligheten mer av… minimalistisk. Som den gången jag själv dök upp till ett sommarjobb, faktiskt på ett hotell. Nyfiken, förväntansfull och med matlådan redo och möttes av absolut ingen. Inte ens en chef. Det blev min kortaste anställning någonsin.
När välkomnandet uteblir
Det finns arbetsplatser som verkligen anstränger sig för att ta emot nya kollegor. De har planerat, förberett, tänkt till. Och så finns det arbetsplatser som verkar köra på konceptet "vi får se vad som händer".
Mitt sommarjobb tillhörde den senare kategorin. Jag kom dit, knackade på, klev in. Möttes av en reception och ett kontor som kändes mer som en övergiven filmkuliss än en arbetsplats. Ingen chef. Ingen kollega. Ingen som ens verkade veta att jag existerade.
Efter en stunds förvirrat väntande gjorde jag det enda logiska: Jag gick därifrån och kom aldrig tillbaka.
Onboarding som hinderbana
Det är fascinerande hur mycket en första dag säger om en arbetsplats. Vissa företag vill att du ska känna dig trygg, sedd och inkluderad. Andra verkar mer intresserade av att testa din överlevnadsinstinkt.
Klarar du av att hitta din chef? Förstår du organisationen utan att någon berättar den? Kan du gissa dina arbetsuppgifter baserat på rummets inredning?
Grattis, du är anställd! Eller åtminstone antagen till en form av arbetsplatsens "Escape Room.
Det komiska i det hela
I efterhand är det ju faktiskt ganska roligt. Första dagen på jobbet är lite som en blind date: Man hoppas att någon ska dyka upp, le vänligt och säga "vad kul att du är här". Inte att man ska stå ensam och undra om man råkat gå in i fel byggnad, fel år eller fel dimension.
Men bakom humorn finns ju en stor poäng
Första säsongen oavsett om det är ett sommarjobb eller en ny karriär är en chans att skapa trygghet, relationer och en riktning. När ingen tar emot en, då blir det inte bara pinsamt. Det blir ett budskap: Vi har inte riktigt tänkt på dig.
Och det är ju synd, för ett bra välkomnande är inte lyx. Det är fundamentet för att människor ska vilja stanna, bidra och trivas.
Så nästa gång vi får en ny kollega, oavsett om det är för en säsong eller för livet kanske vi ska tänka på hur det känns att vara den där personen som står i dörröppningen och undrar om någon ens vet om att de finns.
För ingen ska behöva uppleva att deras första dag också blir deras sista.
Har du själv haft en första dag som blev… kortare än planerat? Skicka gärna ett mejl och berätta.
Jag svarar med värme. Alltid.
Kicki